Mer om principen objektivitet
Alla statsanställda ska agera sakligt och opartiskt. Du måste därför vara uppmärksam på intressekonflikter som kan uppstå. Det bidrar till att upprätthålla förtroendet för myndigheterna och staten.
Du ska vara saklig och opartisk i all verksamhet
Objektivitetsprincipen innebär att myndigheterna är skyldiga att i alla lägen agera sakligt och opartiskt. Denna objektivitet måste prägla även sådant som ligger utanför det rena beslutsfattandet.
Objektivitetsprincipen kan också tolkas som ett förbud. Det är förbjudet att som statsanställd se till andra intressen än dem du ska tillgodose. Det är också förbjudet att fatta beslut på andra grunder än vad som framgår av reglerna i det aktuella fallet.
På ett allmänt plan är det här ganska enkelt. Du som arbetar i en myndighet får helt enkelt inte ta hänsyn till ovidkommande saker när du fattar ett beslut. Du får till exempel inte låta vänskapsrelationer, familjeband eller personliga uppfattningar påverka dig. Men i praktiken blir det komplicerat med alla de situationer, beteenden och företeelser som går att knyta till objektivitetsprincipens krav. Exempel på situationer där objektiviteten blir komplex är situationer där det kan förekomma jäv, frågor om hur myndigheterna hanterar anställdas bisysslor eller frågor om hur du som statsanställd bemöter allmänheten.
I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk- 5 § andra stycket förvaltningslagen
Kravet på saklighet hänger samman med legalitetsprincipen
Att vara saklig handlar om att du begränsar vad ett beslut kan grundas på. Det handlar också om att behandla alla lika och om att myndigheterna ska hålla sig till sina uppdrag.
Kravet på saklighet hänger samman med legalitetsprincipens krav på stöd i regelverket. Det beror på att lagar och regler ofta ger dig ett visst utrymme att göra bedömningar. Exempelvis får vissa typer av tillstånd endast beviljas till lämpliga sökande, men av reglerna framgår ofta bara till viss del vad sådan lämplighet är. Det kan till exempel vara krav på att ha en stabil ekonomisk ställning. Då måste du som handläggare bedöma vad det innebär i det enskilda fallet. Kravet på saklighet sätter gränsen för hur långt du kan gå i din bedömning och vad du kan grunda ditt beslut på. Det får till exempel inte spela in att den som söker tillståndet varit otrevlig eller inte velat samarbeta. Det innebär att du som handläggare inte kan låta dina personliga uppfattningar eller intressen ligga till grund för bedömningen.
Att vara saklig innebär också en plikt för myndigheten att vara konsekvent i beslutsfattandet och behandla likvärdiga fall lika. Det är till exempel inte sakligt att ge en sökande extra service och förmåner i ett fall och samtidigt neka andra samma typ av förmån i ett annat fall.
Kravet på saklighet handlar också om att du som arbetar på en myndighet inte ska ägna tid och kraft åt sådant som ligger utanför dina skyldigheter och åligganden.